Bakgrund

Carte blanche-gruppen är ett utvecklingsprojekt som inleddes i augusti 2014. Malin Essén, Åsa Jenslin och Erik Stattin från KIB, Linda Thorn från UUB och Kitte Dahrén från SLUB fick i uppdrag att ägna 20% av sin arbetstid under ett år till detta projekt. Uppdraget beskrivs så här:

En arbetsgrupp inom personalen får i uppdrag att utan närmare styrning komma på och på olika sätt arbeta med frågor och ämnen som:
i. utgör exempel på gränsförflyttningar av bibliotekets verksamhet (utanför boxen, innanför cirkeln)
ii. genom sitt koncept, innehåll och/eller arbetssätt inspirerar till och bidrar med perspektiv och kunskap till övrig verksamhetsutveckling eller arbetsmetoder
iii. bidrar till ökat intresse och förståelse för strategiska frågeställningar inom organisationen

Inledningsvis i gruppens arbete enades vi om ett arbetskontrakt som i korta drag går ut på att alla ska ta ansvar för arbetet och att vi gemensamt skulle arbeta i samma riktning.

Gruppens arbetssätt kan karaktäriseras med orden:

• självorganiserande
• icke-hierarkiskt
• stickspår
• utforskande
• peppsporre
• inte fastna/slukas

Vi ville ta chansen att jobba på ett annat sätt, än i de flesta andra situationer i yrkeslivet, och valde aktivt att inte utse någon ledare inom gruppen. Med tiden utkristalliserades nog ändå olika roller, troligen baserade på våra individuella personligheter och behov.

Redan i arbetskontraktet, som vi formulerade allra första gången vi träffades, enades vi om att tillåta stickspår som en metod för explorativt och associativt arbete.

Begreppen peppa och sporra varandra i positiv anda blev begreppet peppsporre och fick en egen kanal i samarbetsverktyget Slack. Här ett utdrag ur kanalen:

Vi var också mycket medvetna om hur lätt det är att fastna i detaljer och genom omfattande djupdykningar göra av med mycket tid på fel sak. Därför placerade vi Hamlet på axeln och påminde oss ofta om att inte fastna utan hålla tempot uppe och komma vidare, i tanke och handling.

Så gör oss samvet till pultroner alla,
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankans kranka blekhet öfver,
Och företag af merg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Vilka svårigheter och stötestenar upplevde vi under projektets gång?

Ingen fast lokal
Vi träffades på olika platser vid olika tillfällen och det upplevde vi som opraktiskt. Ett fast projektrum där saker och texter, idéer och annat kunde få ”bo” ostört hade varit bra. Hattandet mellan olika platser gav en längre ställtid än vad vi tror varit fallet om vi haft något mer eget. Vi upplevde att vi tappade styrfart i och med denna brist på kontinuitet. Samtidigt gav det inspiration att mötas på olika platser och befinna sig i okända miljöer och i andra sammanhang än vanligt. Det gav oss också anledning att kontakta kollegor utanför UU-KIB-SLUB för lån av lokaler. På det hela taget var det nog mer energikrävande än givande att ägna tid åt att hitta och boka ändamålsenliga lokaler just de dagar vi skulle mötas.

Vi planerade in vår tid en termin i taget och det var en stor utmaning att få schemat att hålla. Kalendrar fylls snabbt och att flytta något ger sådana dominoeffekter på andra åtaganden att det ofta känns ogörligt.

Det finns dock en spänning mellan det huvudtema vi valde – RÖRLIGHET – och känslan av rotlöshet, behovet av en fast plats att komma tillbaka till. Möjligen kan man tänka sig att ju “rörligare” arbetsuppgifter och innehåll, desto större behov av en fast plats. Eller så har det med den relativt fragmentariska arbetssituationen att göra; fyra dagar per månad. När en grupp träffas så glest kan det behövas en fast yta att samla idéer och arbete på.

Prestationsångest
Av och till har vi upplevt prestationsångest. Den har dels kommit ur våra egna behov av att känna att vi gör något, gör nytta, presterar, vid varje enskilt tillfälle. Dels har den fått näring från omgivningen, det vill säga när kollegor uttryckt sina (säkert ärligt och snällt menade) förväntningar på våra resultat. Samtidigt är det tydligt i uppdraget att det inte behöver “bli något”.
Vi har dock erkänt och adresserat prestationsångesten och det är när vi släppt på våra egna prestationskrav som vi verkligen har kommit framåt i våra utforskningar.
Vi mötte uppdraget.
Vi mötte prestationsångesten.
Vi mötte varandra.